Just nu är allt fortfarande vid liv

Dammet yr när jag promenerar längs Råsundavägen. Hjullastaren är i full färd med att sopa bort gruset den för några månader sedan strösslade över de istäckta gatorna. Solen tränger sig fram mellan sekelskifteshusen, dess strålar smeker längtande kroppar som under morgontimmarnas upprymdhet klätt sig ett par lager för tunt.

Känslan är omöjlig att värja sig emot. Våren är på väg och allt det där som gjort så jävla ont är äntligen redo att glömmas. Om någon vecka är det Allsvensk premiär. Solen ska stiga igen, och alla våra drömmar är fortfarande vid liv.

Det här skulle vara ödmjukhetens år. Så långt ifrån ”Kom och ta oss” man bara kan komma. En cocktail av skumma agenter, charlataner och sol-och-vårare har i flera års tid dansat ringdans runt styrelsens ihåliga styrningsdokument och kört ekonomin i botten. Samtidigt har liken knappt hunnit kallna från Mikkjals dödgrävarfotboll.

Det tog sin tid, men till slut kunde alla se hur illa det är ställt med AIK. Det var därför det inte hördes några protester när expert efter expert tippade oss på sjunde, tionde eller åttonde plats. För första gången någonsin kändes det okej. Det fanns en sällsynt enighet i AIK-led om att ett mellanår är nödvändigt för att få bitarna på plats, att det är dags att riva upp och börja om från början. Bygga om och bygga rätt. Men på bara några veckor är det mycket som hänt.

Det nya, unga AIK

José Riveiro har på kort tid satt ett spel som är både kontrollerat och konstruktivt, något vi knappt sett sen Rikard Norlings 2006-upplaga. Och så har vi Zadok Yohanna, en 18-årig nigerian som redan under sina P19-matcher spred ett sus genom Skytteholms läktare så fort han fick bollen. Han är snabb, kan dribbla, kan skjuta, kan nicka och kan assistera. Det är förstås galenskap att sätta sin tilltro till en så oerfaren spelare, men han gör det så förbannat svårt att låta bli.

Vi har en av de mest spännande AIK-upplagor på länge framför oss. Inte för att vi värvat dyra, skadebenägna stjärnor, eller avdankade danskar som föredrar att valsa runt med en Tuborg i handen på Roskilde, över att spela framför 50 000 på Nationalarenan. Utan för att truppen är proppfylld av unga, hungriga talanger, varav många representerat Sveriges största klubb ända sedan knattefotbollen.

I år kommer vi ha nöjet att se spelande supportrar, Stockholmsgrabbar som är lika bra på att drömma stora drömmar som vi själva är. Det finns fan inget finare än det, och jag är beredd att ha mer tålamod med 10 felpassningar från den typen av spelare, än jag har med en felpassning från någon av profilerna vi hämtat från ”den högre hyllan”.

De låga förväntningarnas död

Under de senaste matcherna har jag trots ett snöpligt uttåg ur cupen sett hur mina låga, sunda förväntningar bytts ut mot den där välbekanta känslan av att AIK kanske trots allt är världens bästa fotbollslag, eller åtminstone kan bli, om bara några bitar till faller på plats.

Det är just det här som är det fina med att vara supporter. Att de stora drömmarna aldrig är långt ifrån att drömmas, hur långt de än, ur ett logiskt perspektiv, är ifrån att förverkligas.

Mina lågt ställda förväntningar varade i ett par månader. Jag vet inte exakt när de kvävdes ihjäl. Kanske var det Yohannas skott i krysset mot Häcken som blev sista andetaget, eller så var det Sixten Gustafssons första A-lagsmål. Nu drömmer jag om topplaceringar igen, precis som man ska göra när grusdammet dansar i luften på Råsundavägen.

Jag vet att det inte är det rationella att göra. Det speglar inte de uppsatta KPIerna, men det är någonstans just det som är kärnan i supporterskapet. Och såhär dagarna innan premiär är på många sätt den bästa tiden på säsongen. Det är tiden när ens hopp ännu trumfar ens förnuft och alla drömmar fortfarande är vid liv.