Hur dålig är AIKs ekonomi?

Igår trillade AIKs Q1-rapport in. I vanlig ordning var varken media eller de så kallade ”Dif-ekonomerna” sena med att plocka fram motorsågarna. Men hur illa är det egentligen med finanserna? Solen Stiger går igenom årsredovisningen och letar efter ljusglimtar.

AIKs rapport för årets första kvartal består sällan av någon munter läsning. Transferfönstret är svalare än under sommaren och i försäsongsmatcher finns inga kittlande stålar. Lägg dessutom till ett traditionsenligt tidigt uttåg ur Svenska Cupen och en årskortsförsäljning som, hur bra den än är, inte hamnar på intäktssidan eftersom pengarna den bringar in periodiseras över matcherna när serien väl drar igång.

Samtidigt ska spelarna och ledarna ha precis lika mycket betalt som de får under brinnande säsong. Det brukar därför vara väntat med minusresultat i Q1, eftersom de pengarna lättare tjänas igen under kommande kvartal när det finns större potentiella intäktsposter i form av spelarförsäljningar, matchintäkter och europaspel att håva in.

Att klubben brukar göra ett svagt Q1 innebär dock inte att det inte finns siffror som är både anmärkningsvärda och alarmerande i årets upplaga.

Nytt lån på 22 miljoner kronor

Även som krisluttrad AIKare är det svårt att inte höja på ögonbrynen när man ser rubriker om att klubbens totala skuldberg ligger på drygt 226,4 MSEK. 75,9 MSEK av den summan består dock av en bokföringsteknisk skuld i form av pengar som kommer flyttas från skuldsidan till intäktssidan. Detta sker löpande när tjänsterna som kopplas till årskorts- och sponsorintäkterna, vilket denna post utgörs av, levereras. Det vill säga när matcherna kopplade till intäkterna väl spelas.

Bortser man från det återstår dock totala skulder på hela 150,5 MSEK, och då har klubben ändå i detta kvartal valt att ta ett nytt lån på 22 MSEK, vilket gör att bara skulderna till kreditinstitut ligger på hela 37,1 MSEK.

Varför fortsätter klubben låna pengar trots att alla vet om hur prekär situationen är kan man då fråga sig? Det enkla svaret är att situationen helt enkelt är så prekär att AIK måste låna pengar för att kunna täcka sina dagliga utgifter.

Det egna kapitalet äts upp i en rasande takt, och situationen är faktiskt så illa att moderföreningen AIK FF har tillskjutit ett villkorat aktieägartillskott på 16 MSEK genom kvittning av fordran. Med andra ord har AIK FF valt att strunta i att AIK Fotboll AB är skyldiga 16 MSEK, en kompislösning för att snygga till siffrorna.

Trots välgörenheten uppgår det egna kapitalet bara till 23,5 MSEK, vilket är betydligt mindre än förra årets egna kapital som låg på 36,6 MSEK vid samma tidpunkt. Utan tillskottet hade AIKs egna kapital alltså uppgått till ynka 7,5 MSEK. Målet från styrelsen är 100 MSEK i eget kapital.

De 16 MSEK som sköts till har antagligen att göra med Alexander Isak-pengarna eftersom VD Fredrik Söderberg nämnt att det är AIK AB som tar betalt från Liverpool när de ska betala ut solidaritetsersättning för åren han fostrats i AIK. Av solidaritetsersättningen ska majoriteten tillfalla AIK FF eftersom han tillhört ungdomslaget, som går under FF, längre tid än vad han tillhört A-laget, som går under AB. Det är med största sannolikhet alltså denna fordran AIK FF väljer att kvitta.

Hur går det med spelarförsäljningarna?

Det har kommunicerats från ledningens håll att vägen ur den skadeskjutna ekonomin är genom att sälja spelare och kapa personalkostnader. Frågan är om klubben börjat leva efter dessa ord, eller om de, precis som så många gånger förr, är värda mindre än partiledarnas i slutdebatten inför valdagen. Vi kan börja med att titta på hur det går med transfernettot, det vill säga spelarförsäljningarna.

I Q1 landar transfernettot på 2,8 MSEK, vilket är en försämring jämfört med samma period förra året då klubben landade på 9,4 MSEK. Det är denna minskning som beskrivs som det enskilt största skälet till att det totala rörelseresultatet var 5,1 MSEK sämre i år (-33,9 MSEK) än under samma period förra året (-28,8 MSEK).

Rekryteringschef Miika Takkula har vid flertalet tillfällen nämnt att det varit svårt att sälja spelare under vintern. Trots en vilja att banta truppen med omkring 10 spelare har det visat sig att få klubbar är intresserade av spelare som kommit från en resultatmässigt dålig säsong präglad av dödgrävarfotboll. Nytillträdde Takkula har helt enkelt fått sota för beslut som fattats under tiden hans enda koppling till AIK fortfarande var åren han spenderade som lagkamrat med Martin Mutumba, i finländska FC Inter.

AIK har varit tydliga med att det ska bli ändring på detta. José Riveiro värvades in med kravbilden att spela en mer offensivt präglad fotboll, eftersom den typen av fotboll resulterar i att spelare säljs för större pengar. Det är i sommarens fönster som strategin har sitt första riktiga eldprov.

11% minskning i personalkostnader

När det kommer till kostnader är det personalkostnader som är det lättaste och viktigaste området att skära ned på. AIK har här lyckats relativt bra med att minska dem med 11%, från -36,4 MSEK till -32,4 MSEK.

Priset för det har varit att man gjort sig av med en del tunga löneposter sedan förra Q1, såsom John Guidetti, Anton Salétros, Filip Benkovic, Thomas Isherwood, Jere Uronen, Benjamin Tiedemann-Hansen, Danilo Al-Saed och Oscar Uddenäs.

Dessa spelare har bland andra ersatts av något blygsammare namn, såsom Axel Kouame, Amel Mujanic, Ibrahim Cissé, Lukas Bergquist, Erik Flataker, Zadok Yohanna och Adrian Helm.

Den uppenbara smolken i bägaren på personalkostnadssidan är dels att man inte lyckats banta truppen tillräckligt sett till antalet spelare, dels att Q1 också var kvartalet då man tillslut klippte bandet med Mikkjal Thomassen och Morten Kalvenes, och istället anställde en ny huvudtränare och assisterande i form av José Riveiro och Sergio Almenara. Dubbla tränarlöner är nog inget finansdirektör Håkan Strandlund jublar över under dessa tider.

Det verkar trots allt som att klubben äntligen börjat ta kostnadssidan på allvar, efter år av misskötsel, som kulminerade under epoken Thomas Berntsen drog firmalövet som om det var anslutet till den norska oljefonden.

AIK är tydliga med att fortsatta nedskärningar är viktiga och förutom att truppen måste bantas i antal lär föryngringsprocessen fortsätta. Minst ett par dyra etablerade spelare måste ersättas av talangfulla, billigare förmågor. I dagsläget har AIK Kristoffer Nordfeldt, Ibrahim Cissé, Sotirios Papagiannopoulos, Mads Thychosen, Aron Csongvai, Amel Mujanic, Dino Besirovic, Eskil Edh, Johan Hove, Bersant Celina, Taha Ayari, Alex Kouame och Erik Flataker som man kan anta sitter på de dyrare avtalen i truppen.

Här balanserar klubbledningen på en tunn lina eftersom det inte går att bortse från sportsliga resultat. Att banta truppen till den grad att AIK hamnar i Superettan vore givetvis en katastrof, och i derbyt mot Hammarby senast var det uppenbart att det finns ett värde i erfarna spelare som Sotirios Papagiannopoulos.

Dags för stålbad

Nyckeln på kort sikt blir spelarförsäljningar, och på den fronten ser det faktiskt ljusare ut än på länge. Zadok Yohanna har varit fullständigt briljant, Kevin Filling har haft strålkastarljuset på sig från stora klubbar sedan förra sommaren och Stanley Wilson har stått för en fantastiskt fin vår. En välmående klubb hade utan tvekan kunnat få in 200 MSEK för dessa tre, i AIKs fall är det dock betydligt svårare att sia om eftersom förhandlingspositionen är så svag.

Sammanfattningsvis pekar mycket på att klubben äntligen insett problematiken med att stega fram till Europaspelsroulettebordet och lägga dyra, väletablerade spelare som insats i hopp om att kulan ska falla rätt.

Konkurrenterna är i en betydligt bättre finansiell position, och medan de kan rusta upp kommer AIK den kommande tiden behöva sälja all form av ung spets som slår sig in i truppen, samtidigt som det kommer behöva skalas ned på rutinen. En sak är säker, nu är det slutfestat, och det kommer krävas annat än resorb och en flottig kebabpizza för att råda bot på den här bakfyllan.