Ibland är det lättare att leva efter devisen ”Vi ses där AIK spelar” än andra gånger. Det var med darriga händer och en nytecknad livförsäkring man packade väskan till Poznan 2012. Det här är berättelsen om den legendariska bortaresan, kantad av hetsiga klädombyten, skrämmande Google-sökningar och en helt orädd Counter Strike-polack.
Man kan inte prata om Lech Poznan borta, utan att börja med att prata om Lech Poznan hemma. Blandar man en del blodtörstiga polacker, en del underbemannad polisstyrka, och en del AIK-supportrar, som under månader utsatts för övervåld från nämnda polisstyrka, får man cocktailen som spilldes ut över Solnas gator den där soliga augustidagen för 14 år sedan.
Redan några timmar innan matchstart spreds rykten om att polackerna traskade omkring i Stockholm på jakt efter AIKare. När de fick syn på några drog de på sig sina rånarluvor och började veva, högst måna om att leva upp till namnet ”Terror Machine”.
Varken AIKare eller polisen verkade vilja vara sämre, vilket resulterade i de jävligaste kravallerna jag bevittnat i fotbollssammanhang. Den infekterade konflikten mellan supportrar och polis hade eskalerat under de senaste åren, och inför den matchen nåddes kulmen.
Våldet och kravallerna resulterade i adrenalin som sedermera togs med in på arenan. Drygt 10 000 personer skapade ett tryck som fick Råsundas betong att dallra som Nisse Johanssons dubbelhaka efter en något för slapp semester. Tre mål sjöngs in och noll släpptes in, vilket innebar att AIK hade ett strålande utgångsläge inför returen. Jag var 16 år och odödlig när jag stod där på Norra Stå och skrek ”Poznan – Kurwa”. Odödlig, ända tills jag kom på att jag bokat resa till returmötet en vecka senare.
”Vad fan gör ni här?”
Jag och mina vänner reflekterade egentligen inte särskilt mycket över vårt beslut att åka till Poznan. Där AIK spelade ville vi vara, mer komplicerad än så var inte ekvationen. Det var inte förrän efter att vi bokat som vi började göra vår research. Vi hade ingen Lonely Planet till hjälp, men vi hade Google-sökningar som radade upp bilder på ”Terror Machine”, Lech Poznans ökända huliganer. Deras anabolapumpade biceps i polska skogsmiljöer hade känts skräckinjagande redan innan matchen på Råsunda, men att åka ner efter stöket i första matchen gjorde att det hela kändes ännu värre.
Min syster råkade få syn på Terror Machine-bilderna och var inte sen med att sjunga som en kanariefågel till våra föräldrar. Den gången förlät jag henne snabbare än jag brukar, eftersom jag hade känslan av att hon faktiskt gjorde det av omtänksamhet, inte för att jävlas.
1 000 bortabiljetter var sålda på förhand, men vi var 363 personer som tog oss ner. ”Vad fan gör ni här?” undrade en AIKare på planet till Warszawa. Halvt oroad, halvt förvånad. Så vitt jag vet var jag yngst på plats och mina polare var bara något år äldre, men någon måste ju vara det också.
Det första vi fick syn på när vi lämnade hotell Hetman i Warszawa för att hitta något att käka var en ring med människor, mitt på torget i gamla stan. När vi kom närmare upptäckte vi att ringen innehöll två slagskämpar som uppenbarligen hade något otalt med varandra. Två poliser som var lika intresserade av att ingripa som Viktor Fischer var av att spela fotboll, promenerade lugnt förbi medan knytnävsslag utväxlades. Välkommen till Polen!
Det mesta i restaurangväg var stängt, så vi slängde i oss ett par halvdana piroger och drog tillbaka till hotellrummet där vi kokade nudlar i vattenkokaren. Mycket kan man anklaga den kvällens middag för, men den lär snabbt kunna skrivas av som skyldig när man ska hitta anledningar till att min vän i resesällskapet idag jobbar på trestjärnig Michelin-restaurang.
Spaghettiarmar mot skogspolacker
Dagen efter bar det av till Poznan! Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta men bestämde oss ändå för att det var bäst att möta dagen i onyktert tillstånd. Att biran kostade 10 spänn på tåget gjorde inte beslutet svårare. Det blåste upp till en trevlig dagsfylla, och när jag gick för att tömma blåsan blev jag sådär sentimental som man kan bli när man är några enheter in och går ifrån sitt sällskap en stund. På toaletten i det skakiga tåget landade jag i slutsatsen att om jag skulle bli slagen sönder och samman av Terror Machine, så hade jag ändå haft en rolig sista dag i livet.
Det vankades samlingspub i Poznan och skådeplatsen för spektaklet var en bar med en stor innergårdsservering som ramades in av en tegelmur vilket gjorde att flyktvägarna var obefintliga. Ett tiotal polska poliser stod utanför och höll vakt, men man kände ändå att de skulle utgöra ett svagt motstånd mot eventuella skogspolacker.
– Alla håller ihop, ingen gömmer sig om de kommer! Förkunnade en firmagrabb för alla på plats.
Jag visste inte riktigt vad mina spaghettiarmar skulle kunna tillföra i den här typen av sammanhang, jag har alltid föredragit sammandrabbningar av mer verbal karaktär, så det var bara att be en stilla bön för att inget skulle inträffa.
Efter några roliga timmar på samlingspuben var det dags att bussas till arenan. När de två bussarna var så gott som fyllda dök en Lech Poznan-supporter plötsligt upp på torget. Den ensamma grabben var motsatsen till vad man sett på Google-sökningarna. Hans nördiga uppsyn stämde bättre överens med en tysk Counter Strike-spelare som tillbringat de senaste 17 åren i sin mammas källare. Benen såg ut att ha drunknat i de pösiga militärbyxorna och armarna hade både samma omkrets och kulör som de vita kritorna till en griffeltavla. Men redo att slåss, det var han, ensam mot 363 gnagare.
Counter Strike-spelaren hade sin flickvän med sig som såg måttligt road ut när han vevade med armarna och skrek saker på polska som antagligen kan översättas till ”Kom då era horungar!”, och närbesläktade okvädningsord. Det blev ljumma reaktioner från oss på bussarna, vilket rörde upp ännu mer känslor hos den unga mannen. Han var inte där för att hetsa och lägga benen på ryggen, killen ville veva. När hans armar gått som propellrar en stund gav han till slut upp och lommade besviket därifrån.
Polisidentifiering och ”Sverige hora”
Väl på arenan var ljudnivån mäktig. Poznan-supportrarna var militant organiserade och röstmässigt stod vi oss slätt i jämförelse. Det fanns ändå något charmigt i att höra förra veckans listetta ”Poznan – Kurwa” se sig förbiseglad av polackernas motsvarighet ”Sverige, Sverige hora, tjalalalala”.
Matchen förlorades med 1-0, vilket ändå ledde till avancemang till nästa runda. Så långt hade det varit ett mycket angenämt besök på Stadion Miejski, men snart skulle lyckan vända för somliga.
Utsläppet gick genom en gång på ett par hundra meter med metallstängsel på varje sida. Överallt stod kravallklädda poliser med gevär som var fyllda med gummikulor. Stämningen kändes tryckt och vi kom varken längre fram eller bak.
Det började viskas i kön och snart hade ordet spridit sig om att den polska polisen hade påbörjat sitt identifieringsarbete. Det hade bränts pyroteknik på AIK-läktaren och konstaplarna hade inga planer på att se mellan fingrarna. Istället hade de medan matchen pågick printat ut bilder från övervakningskamerorna på arenan för att identifiera bengalbrännarna. De hade till och med hunnit plasta in bilderna och satt in dem i en mapp som de sedan bläddrade igenom medan de noggrant granskade alla supportrar, en och en. Antingen blev man utsläppt, eller så väntade polskt häkte.
Vid det här laget fanns det inte mycket mer att göra än det man brukar göra när man 1) är uttråkad, 2) har lagens långa arm efter sig. Lösningen på det förstnämnda problemet är givetvis att köra ”Gary Sundgren är nummer 1”-ramsan. Lösningen på det andra problemet är att vara kreativ.
Stängselgången förvandlades till en teaterloge, där supportrar i ett tempo som endast kan matchas av Dramatens främsta skådespelare, bytte kläder med varandra. Allt för att den polska polismyndigheten skulle ha svårare att lägga bengalbrännarpusslet.
Trots att jag hade rent mjöl i påsen var jag ordentligt nervös när det var min tur att matchas mot de inplastade bilderna. Jag visste att min mamma inte hade älskat tanken på att hennes 16-åriga son rest till Polen, och hon hade antagligen varit än mindre förtjust av tanken på att behöva lösa ut sin son från ett polskt häkte. Det var därför en otrolig känsla att bli förbivinkad. Till slut greps omkring 15 personer, vissa för att de faktiskt hade gjort vad de var anklagade för, andra mest för att driva upp statistiken.
Efter att under vägen tillbaka ha sett ett orimligt antal polisbilar med blåljus stå parkerade längs trafikkorsningarna var vi till slut framme vid centralstationen. Där väntade ett överfyllt nattåg som skulle ta oss till Gdansk.
Mina tappra försök att somna sittandes på kanten i den smala gången bar inte frukt, så jag gav till slut upp och körde ståplats. Natten byttes strax mot gryning och när det polska landskapet bredde ut sig utanför det skitiga tågfönstret insåg jag att det inte finns mycket som kan mäta sig med att se AIK i Europa.
Bli först att kommentera